112
»— Det är alltför vilt och stormigt, jag vill icke dansa med,
icke, icke, icke, icke, jag vill icke dansa med,
icke, icke, icke, icke, jag vill icke dansa med!»
»— O, vad gör det, var vi hamna?» kvad den djärva sillen då,
»stiger icke där i fjärran hoppets kust ur böljan blå?
Överallt är varje väsen dock sin egen lyckas smed;
följ mig älskling, över vågen! — kom och lär dig dansa med!
vill du, vill du, vill du, vill du, vill du icke dansa med?
vill du, vill du, vill du, vill du, vill du icke dansa med?»
»Tusen tack! det var en utomordentligt intressant dans att se uppå!» sade Alice, som var utomordentligt glad att den äntligen var slut; — »och vad den sången var vacker! Fick den där sillen och snigeln sedan varandra?»
»Åh, vad sillen angår», sade den Falska Sköldpaddskalven, »så — du har väl sett henne?»
»Jo ofta», sade Alice, »vid midd —» hon avbröt sig hastigt.
»Jag vet inte riktigt vad Midd är för ett ställe», sade den Falska Sköldpaddskalven, »men vad sillen beträffar, så kunde hon aldrig bli valfisk, sedan hon svikit sitt hjärtas val, utan då råkade hon in bland pack — du har väl hört talas om packade sillar?»
»Javisst», sade Alice.
»Då måste hon sättas i stocken, — därav blev hon en stockfisk; sedan klippte de henne, och då blev hon en klippfisk; — så lutade hon sig över tallrikskanten, och då blev hon en lutfisk; och då uppsade jag bekantskapen. Allt det där var snigelns fel: hade han följt henne, så —»
»Om jag hade varit i snigelns ställe», sade Alice,
