»skulle jag helt enkelt ha sagt åt sjöhunden: ’ge dig av härifrån, vi vill inte ha dig med!’»
»Kära barn, det där begriper du inte», sade gripen. »Så själlös är väl ingen fisk!»
»Varför inte?» frågade Alice förundrad.
»Naturligtvis inte», sade den Falska Sköldpaddskalven. »Om en fisk vill bege sig någonstans och ber om tillåtelse därtill, är den första frågan alltid: ’vad har du för skäl?’»
»Jaja, men det är väl inte en säl, det», sade Alice.
»Du begriper då ingenting!» sade gripen förargad. »Berätta oss hellre litet om dina egna äventyr!»
»Menar du dem som jag har haft se’n i morse?» frågade Alice litet tveksamt; »förut var jag ju en helt annan människa, begriper du?»
»Begriper du det själv då?» sade gripen.
»Förklara dig!» sade den Falska Sköldpaddan.
»Nej nej! Berätta först sade gripen; »— förklaringar tar alltid en så fasligt lång tid!»
Och Alice började berätta sina äventyr, från den stund då hon först såg den vita kaninen. I början stammade hon och var ängslig; — hon hade ju åhörarne så tätt inpå sig på vardera sidan, och de öppnade ju både ögon och mun så förskräckligt; — men snart eldades hon av sitt ämne till en flytande vältalighet. Åhörarne lyssnade i andlös tystnad, ända tills hon kom till det ställe, där hon hade läst upp »Jag har en lantlig stuga» för den blåa larven, och då allt blev annorlunda. Då drog den Falska Sköldpaddskalven en djup suck och sade: »Högst obegripligt!»
8 — Alices äventyr i underlandet
