fötter igen och tittade upp, men det var alldeles mörkt där uppe; framför sig hade hon en lång gång, och den vita kaninen var ännu inom synhåll och rusade fram längs den. Hon hade inte ett ögonblick att förlora; — hon rusade av som en virvelvind, och kom just i tid för att höra honom säga: »Åh kors vad det är sent!» Hon var tätt bakom honom då han vek om hörnet, men då hon kom efter syntes han inte mera till: hon stod i en långsträckt, låg sal, och där lyste en lång rad av lampor, som hängde i taket.
Där fanns dörrar runt omkring, men de var alla lästa; och när Alice hade gått längs med hela den ena sidan först och längs med hela den andra sidan se'n och försökt att öppna dem allesammans, gick hon helt bedrövad mitt genom salen och undrade huru hon nånsin skulle komma ut igen.
