»Inte tycker om kattor!» pep mösset med en gäll och ursinnig röst. »Skulle du kanske tycka om kattor i mitt ställe?»
»Kanske inte», sade Alice så vänligt hon kunde; »var bara inte ledsen! Jag önskar ändå att du kunde få se Dina: jag tror nog du skulle lära dig tycka om kattor om du fick se henne. Hon är så snäll och stilla», sade Alice halvt för sig själv, medan hon sakta sam omkring i floden, »och hon spinner så trevligt bredvid elden, och slickar sina tassar och tvättar sig, — och hon är så söt och mjuk, — och tänk vad hon är skicklig att fånga möss — åh förlåt!» utropade Alice, för nu darrade mösset över hela kroppen, och hon kände på sig att det bestämt var ledset! »Vi ska inte tala mer om henne, om du inte vill det!»
»Vi!» skrek mösset, som skälvde från huvud till svans. »Har du nånsin hört mig tala om sådants! Hela vår familj har alltid hållit sig på avstånd från alla kattor, — sådana lumpna, tarvliga, simpla varelser! Säg aldrig ett så fult ord mera!»
»Nej det skall jag visst inte göra!» sade Alice, högst orolig att få tag i något annat samtalsämne. »Tycker du — tycker du kanske om — om hundar?» Mösset svarade inte, och då pratade Alice ivrigt vidare: »Där bor en så söt liten hund nära mitt hem; den skulle jag vilja visa dig! Det är en liten söt terrier, vet du, med klara ögon och långt knollrigt hår! Och den hämtar allt vad man kastar åt den, och den sitter på bakbenen och ber om mat, och den kan alla möjliga konster, — jag minns inte hälften av dem, — och den tillhör en trädgårdsmästare, och han säger att den är en
