Hon tog fortfarande mot deras artigheter, men skrattade åt dem, ofta midt i ansigtet.
Pä lediga stunder öfverlade Elof och Alina om framtidsutsigterna. Bröllopet vore visserligen uppskjutet till våren, en mycket lämpligare tid, enär spelåret då nalkades sitt slut och sommarledigheten gåfve dem frihet till en glad bröllopsresa, men något längre uppskof kunde icke komma i fråga. Därom voro de fullt ense.
I november inträffade första föreställningen af Elofs skådespel. Alina hade under den närmaste tiden förut varit vid glänsande lynne och älskvärdare än någonsin. Hon fråssade i vissheten om en stor triumf. Elof skulle gärna ha velat dela hennes segervisshet, men kunde ej öfvervinna en plågsam oro.
Vid föreställningen ville författaren icke visa sig på teatern. Alina hade önskat, att han skulle hålla sig mellan kulisserna, men därtill kände han sig icke nog lugn.
»Du bör väl ändå vara till hands, då man ropar in dig», menade Alina.
Elof ville ej höra talas därom. Han dref hela kvällen omkring »i torget», där det var nästan folktomt och där ovädret rasade i de mörka alléerna. Elof var slutligen genomblöt och genomfrusen, men det kände han icke. Hans tankar voro inne i den varma, upplysta salongen och på den festligt utstyrda scenen. Han tyckte sig se och
