höra Alina, som dock vore en verkligt stor skådespelerska. Huru klart, varmt och öfvertygande tolkade hon icke hans tankar? ... Hans egen älskade Alina!
Men huru skulle han få någon underrättelse innefrån? Han vågade icke nalkas den upplysta teaterförstugan och lyssna till hvad som sades af de åskådare hvilka gingo där rökande och pratande under mellanakterna. Det funnes så många som kände honom. Han måste gifva sig till tåls i den kalla blåsten under de droppande trädgrenarne som hade ingenting att förkunna honom.
Nära fyra odrägligt långa timmar! Huru snabt skulle de ej ha förflutit inne i salongen!
Ändtligen var föreställningen till ända. Vagnarne körde fram. Damerna packades in. Den ena vagnslasten efter den andra rullade bort. Fotgängarne strömmade ut på gatan. Elof drog upp rockkragen och smög sig så nära han möjligtvis kunde för att uppsnappa några omdömen och kanske få höra, om man ropat in författaren.
»Jo, det var en skön tillställning!» utropade någon, men det befans vara doktor Malén, och det tröstade Elof.
Men så kommo röster från olika håll.
»Så ohyggligt tråkigt!»
»Fyra timmar! Författaren skulle dömas att
