öfvervara hela spektaklet. Fyra timmars salong med en sådan här pjes är styft straffarbete.»
»Nu ser man huru liten smak teaterdirektionen har. Att låta lura på sig ett sådant stycke!»
»Direktionen var naturligtvis rädd för recensenten, och så lär författaren betala direktionen.»
»Men med fröken Frank är det synd. Fru Jacobi viste nog hvad hon gjorde, då hon skickade till baka rollen.»
»Ingen enda inropning! Inga handk ...»
Elof hade hört tillräckligt. Vreden sjöd i honom. Hvilken hjärtlös publik! ... Bakom sig hörde han hånskratt, tyckte han, och det lät som Albin Bergs och Liberts röster.
Han vände sig om för att tillrättavisa de oförskämde, men såg ingen människa i granskapet. Så kom hånskrattet från annat håll, hela salvor af hånskratt från höger och vänster, framifrån och bakifrån.
Slutligen var det han själf som hånskrattade, där han gick ensam på en aflägsen gata i mörker och oväder. Huru han den natten kom hem, kunde han sedan ej erinra sig, men att han icke sof, icke ens lade sig, det viste han.
Hvad skulle han nu företaga? Icke kunde någon ha förtroende för en konstgranskare som ständigt delade ut anmärkningar, råd och förmaningar, visade huru ett stycke borde skrifvas
