»salongen», der det dansas och göres musik, pratas och kurtiseras alldeles som vore vi i Stockholm.
Bland alla andra, mer och mindre bekanta hufvudstadsanleten, som här uppenbara sig, äro också de som höra till familjen Herlefsson, ganska hyggliga menniskor. Herlefsson själf är en hedersman, men icke har man just roligt i hans sällskap. Han frågade mig i går, hvad jag tänkte om grundskattefrågan. Hvad skulle jag svara på sådant? Frun ville veta, om jag hade reda på skärgårdsfolkets andliga behof. Sådant där kan vara mycket aktningsvärdt, men det finnes ju icke en enda gnista poesi däri, och ej är det fullt naturligt häller, när man kommer raka vägen från Stockholm. Men jag skall sätta mig in i frågorna, om jag får tid och om jag icke snart ger hela samhället på båten. Det är det jag hälst ville göra, ja, det är mitt uppriktiga allvar, och det samma sade jag till fröken Agda här om dagen, men hon skrattade blott åt mig. Den flickan förstår jag mig icke riktigt på. Hon är slägt till Herlefssons, som du kanske vet, och har rest med dem hit. Hon är vacker, så förtjusande vacker, att jag för länge sedan varit kär i henne, om hon icke nästan skrämt mig genom sitt underliga sätt att vara. En af de »frigjorda» kan jag just icke kalla henne, ej häller en af de »blå», men något ditåt är det, mycken bildning, alldeles för mycken för mig, och med