välsignade båten. Låt oss nu hjälpa till, så går det nog bra.»
Roddbåten bärgades och togs på släp af Ran. Hr Paddyson höll på att duka upp frukost för doktorn och föreslog, att vi skulle följas åt till Bredgrund för att där landsätta våra skeppsbrutne. Det var hvad Jakobina också ville, och som vinden var god åt det hållet, ändrades kursen dit. Af Paddysons sällskap hade jag ingen olägenhet, ty Ran var snart ett godt stycke för ut.
Under seglingen talade Jakobina om orsaken till roddfärden med Olaus’ båt. Fader Niklas hade stått på Svartskär och sett en brigg, som icke tycktes klara sig för bränningarna. Han trodde det vara »Goda Hoppet» och ropade åt dottern, att han ville ge sig ut för att hjälpa till.
»Goda Hoppet!» utropade Corneliusson och stirrade på Jakobina så, att han höll på att glömma af skotet.
»Ja, det var det far trodde», förklarade flickan och rodnade starkt.
Hvarför rodnade hon? Det klädde henne alldeles icke illa, och likväl tyckte jag icke om den där rodnaden, som utan tvifvel stod i samband med »Goda Hoppet», hvilket var en brigg som naturligtvis hade besättning, bland hvilken den vackra skärgårdsflickan kanske hade någon bekantskap.
