V.
Från Yngve till Alrik.
Tag mig i famn, bror Alrik! Gör det åt
minstone i andanom, om dina kroppsliga armar
ej räcka ända hit. Kuren har haft en underbar
verkan på mig, och det utan att jag just varit
särdeles samvetsgrann i uppfyllandet af mina
badgästpligter. Jag är frisk, vet du, riktigt
genomgående frisk. Du menar kanske, att jag aldrig
varit annorlunda. Jo, du, jag var långt från frisk,
när jag for hit. Då såg jag nästan alt i
mörkgrönt, hvilket är något helt annat än hoppets
ljusgröna färg. Det var till och med ej långt
från svart, som naturligtvis är värst af alt. Nu
skådar jag verlden i rosenrödt, som man lärt
mig skall vara den fördelaktigaste färgen. Öfver
hela min omgifning ligger det älskvärdaste
rosenskimmer. Jag tycker, att de gamla baderskorna
se riktigt bra ut, och, hvad ännu underligare är,
jag finner friherrinnan Klingenmalm och hennes
sju fröknar nästan älskvärda. Det förargar mig
ej längre att se på fru Renner och hr Rennner
och deras två långa pojkar. Pontus och
Eberhard hafva för länge sedan rest härifrån. Annars
skulle jag kanske finna mig till och med i deras
sällskap, det vill dock säga endast som hastigast,
i förbigående och för att visa, det jag icke är
