Barackernas ändamål fann jag snart, ty dit fördes just då åtskilliga sårade. De hade väl träffats af granaterna, som regnade i stadens utkanter, eller kanske varit med i någon skärmytsling vid Châtillon, Montrouge eller där omkring. I närheten af barackerna såg jag några män, på hvilka en arm eller ett ben fattades, eller som hade stora bindlar om sina hufvud. De sågo lidande ut och tycktes likväl glädja sig åt solen, grönskan och fågelsången, tydligen sådana som njöto af tillfrisknandets lycksalighet.
Stället var således ett fältlasarett.
Jag gick förbi det och kom till en större byggnad, som låg närmare upp åt Avenue de l’Observatoire, men inom trädgårdens stängsel. Den var också af trä och synbarligen uppförd för något tillfälligt behof, lika ful och afskräckande, men ännu dystrare.
En af kommunens nationalgardister gick på post utanför trähuset. Jag sporde, hvad det kunde vara för en byggnad.
»Till baka, medborgare!» röt kommunarden och gjorde med sitt gevär en hotande åtbörd.
Jag stannade. Den rytande krigsmannen var en gammal man med grått skägg, mager, kanske utsvulten. Han såg eländig ut. Uniformen var sliten, dock tämligen militärisk, hvad hufvud- och benbetäckning vidkommer, men kroppen omgafs för öfrigt af en illa medfaren ylleblus.
