Han betraktade mig med misstänksamma blickar, och ögonen voro onekligen ganska eldiga. Det tycktes riktigt brinna i det bleka och aftärda ansigtet,
Ännu en gång höjde han sitt vapen för att drifva undan mig, men han häjdade sig och såg på mig med mindre obehagliga ögon. Det tycktes som han till och med gjorde ett försök att le, och det tog sig besynnerligt ut på det aftärda ansigtet, där nöden syntes hafva gått i förbund med svärmeriet och stält till en otäck förödelse.
»Ni här?» sade han.
Jag stirrade på honom. Kände han mig?
Jag kunde icke erinra mig förut hafva sett denne magerman i den dåliga ylleblusen och med de brinnande blickarne.
»Har ni glömt frukthandlaren i Rue Carnot?» sporde han.
»Ah, fader Moreau!» utropade jag, ehuru jag ännu icke var rätt säker på, om kommunarden vore den åsyftade personen.
Det var dock han. Men huru förändrad på fem år! Då jag flyttade från Paris, var »fader Moreau», som han allmänt kallades i kvarteret, ännu en kraftig man, rödlätt och stark, något fetlagd, med frodigt hår och skägg utan många gråa strån, gladlynt, arbetsam, en småhandlande af