ringa slag, men som genom möda och omtanka höll på att göra sig till riktig bourgeois.
Han hade under hela 1860-talet en liten fruktbod vid Rue Carnot, bakom Luxembourg-trädgården. Jag bodde i granskapet och helsade ofta på en målare af mina bekanta hvilken rådde om det hus, där Moreau i bottenvåningen sålde sina päron och grönsaker. Ej sällan gick jag in i boden och köpte några frukter. De voro vanligtvis utmärkta.
Fader Moreau var, som sagdt, mycket arbetssam, och det var äfven hans hustru, »mor Moreau», samt hans unga dotter. Alla arbetade för husets bästa så som fransmän kunna och bruka arbeta, det vill säga utan rast och ro, utan tanke på några bekvämligheter, under ständiga försakelser, släpande, gnidande, skrapande i hop likt och olikt, men aldrig nedtryckta, aldrig sorgmodiga, utan städse glada, skämtande, sjungande och med tanken på den härliga tid, då de skola hafva arbetat i hop så mycket pengar, att de kunna slå sig i ro och njuta af lifvet i oafbruten sorglöshet och i ett ljufligt göra intet, på sin höjd pysslande med blommorna och sysselsatta med att binda upp aprikoser mot trädgårdsmuren at södra sidan.
Så arbeta de alla — som icke drifva omkring på boulevarderne eller sitta vid spelborden i de fina klubbarne eller berusa sig med »vitriol» på krogarne, men de senare äro onekligen ett
