slottet» såg lika illa handteradt ut, som huset åt gatan. Småtornen pekade åt olika håll, ornamenten hängde i trasor, kolonnerna voro krossade, odjurshufvudena grinade med halfva ansigten. Förut var det fantastiska och vilda afsigtligt, nu var det mycket naturligare och omedelbarare. Alt var remnadt, mycket var söndersprängdt.
Grandfort gick själf och såg på förödelsen. Med Versailles-hären hade han återvändt till Paris. Han hade åldrats betydligt. Efter att en stund hafva stirrat på mig, då jag helsade honom, räckte han mig handen och utropade med ett utrryck, som föreföll lika viidt som omgifningarna och en röst lika söndersprängd som utsidan af hans hus.
»Vi ha segrat, min vän! Samhället är räddadt!»
I trädgården satt fru Grandfort med rödgråtna ögon. Fröken Constance såg jag ej till. Ingen talade om henne. Kanske hon var död, kanske hon ännu vistades i klostret.
Och Alphonse? Han var väl nu den framstående ingeniör hvartill han uppfostrades?
Fru Grandfort gret. Konstnären såg hård ut. Han tvekade ej att omtala, det sonen glömt sig för mycket, att han, då han lemnade polytekniska skolan, velat gifta sig med Claire, den slynan, flickan i fruktboden, dottern till sådant folk som far och mor Moreau. Grandfort förbjöd det naturligtvis på det bestämdaste. Far Moreau
