mindre behagligt att träffa till samman med personer, hvilkas talang eller icke-talang han underkastat så noga granskning och som han sannolikt mer än en gång förolämpat genom alt för oförbehållsamma yttranden.
Rädd var han visst icke, men obehagligt kändes det.
Alina Frank fruktade han allra mest. Visserligen hade han funnit henne mera tillfredsställande i det nya stycket än någonsin förut, och det hade han ganska tydligt sagt i sin anmälan; men många gånger hade han ansett sig böra göra anmärkningar mot hennes spel och kanske fält ett och annat skarpt ord, uttryck för ärlig mening, möjligtvis dock icke för riktig uppfattning.
Hela dagen gick han och funderade på Alina Frank. Måtte hon, önskade han, på aftonen känna sig så trött och ha så ondt i sitt förtjusande hufvud, att hon icke kan infinna sig på den nattliga festen.
Med denna människovänliga önskan gick han på kvällen till teatern. På gatan, i förstugan och salongen hörde han icke annat än hänryckta utrop öfver fröken Frank. Alla tidningar hade lofordat henne. Den andra föreställningen af det nya stycket gick ännu bättre än den första. Alla de spelande voro lifvade af sina uppgifter.
Elof kände sig såsom granskare lugnare än vanligt. Den under förra natten skrifna
