hon öfverlemna sig åt den känsla, som nu tycktes få makt med henne? Den frågan kunde hon ej klart besvara. Hon viste egentligen icke riktigt hvad som försiggick hos henne.
Men så tog hon till baka Dagsljuset, i hvilken Bäcks recension var tryckt och som hon kastat afsides, då väninnan inträdde. Nu läste hon teaterartikeln för sjätte eller sjunde gången. Egentligen brydde hon sig aldrig om det som »stod i bladet». Det hade hon många gånger försäkrat och själf trott på, men nog var det i alla fall en ganska intressant läsning, detta beröm utan alla inskränkningar, denna med verklig hänförelse skrifna artikel, som så klart bevisade, att Alina Frank vore en af samtidens största skådespelerskor.
Hon njöt af hvad hon läste. Elof Bäck hade således ändtligen tvungits att fullständigt erkänna hennes konstnärskap. Hon tänkte med ömhet på honom, såg hans bild i fantasien, tyckte till och med, att han åter satt vid hennes sida, betraktande henne med kärleksbrinnande blickar. Hon fann honom nu vara en lika älskvärd person, som samvetsgrann recensent, dess utom en riktigt vacker karl. Hon erinrade sig alla de intressanta samtal hon haft med honom. Det var ett nöje att tala med honom om konst. Och det var såsom ett erkännande af hans behörighet att döma öfver scenisk konst, som Alina aftonen förut låtit
