undfalla sig yttrandet, att det vore för honom hon spelade andra akten, kanske också därför att han såge mycket bra ut och onekligen vore ett värdigare föremål än den skådespelare, mot hvilken Alina spelade och som hon icke kunde tåla.
Och likväl hade Elofs erkännande icke varit henne nog. Hon måste ha hela publikens, från parkett till öfversta raden. Månne icke den utmärkta tidningsartikeln skulle hjälpa henne därtill?
Så tänkte hon åter uteslutande på Elof, artikelns författare, den käre vännen, den älskade ... Älskade? Ja, Alina måste erkänna, att hon älskade honom på fullt allvar, älskade honom varmt och djupt hängifvet. Huru nytt och underbart! Många gånger hade åskådarne klappat händerna och ropat in henne, då hon på scenen utfört en älskarinneroll, men nu kände hon, att hon förut icke förstått hvad kärlek vore. Huru skulle icke den erfarenhet hon nu gjort gifva ökad kraft och sanning åt hennes spel! Hon försökte sig genast på att ännu en gång framför sin spegel spela igenom hertiginnans roll i andra akten. Hon var nöjd med sig själf och naturligtvis också med Elof.
Vid den andra föreställningen satt Elof åter på sin plats i salongen. Han hade icke varit nöjd med sin uppsats i morgonnumret, men sökte trösta sig med, att det varit den ofantliga
