Sida:Amtmannens döttrer.djvu/117

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
117

vållat mig någon glädje om han bjudit upp mig. Jag skulle ha nödgats gifva honom samma ja, med samma böjning, samma reglementerade leende, som han visste jag skulle hafva gifvit den första, den bästa narr som råkat komma. Han föreföll mig för god härtill.

— — — — — — — — — — —

Äro icke mina balmarter i smått en afspegling af lifvet?

— — — — — — — — — — —

O, i dessa ord ligger likasom summan af mina dunkla barnasorger! Lyckliga barn, hvilkas största fruktan gällt en bortkommen skolbok; hvilka icke kännt andra sorger än förlusten af deras docka! Genom hvilken besynnerlig ödets skickelse blef mitt sinne så tidigt väckt till betraktelser öfver lifvets allvarliga sidor, till en djup sorg, en ångest öfver det vi kalla vår bestämmelse?

Vår bestämmelse är att giftas, icke att blifva lyckliga. I den meningen har jag sett begge mina äldre systrar uppfylla sin bestämmelse. De togo sig män med öfverläggning, frivilligt, och likväl skulle de icke under någon omständighet sjelfva hafva valt dem. Huru lefvande stå icke dessa scener för mig ännu; de gjorde ett intryck som aldrig kan utplånas. Af begge mina svågrar, hvilka efterträdde hvarandra såsom lärare här i huset, har jag den obehagligaste hågkomst. Då Marie blef förlofvad med Broch, denne gnatige, stele, odräglige pedant som hon så många gånger sjelf skrattat åt, var jag ännu liten, men jag minns det ändå ganska