Sida:Amtmannens döttrer.djvu/148

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

148

blifva oändligt hyggliga, oändligt korrekta, men oändligt obehagliga. En hvar förnaglar sig och allt sitt så godt han kan, och den som nu verkligen har något att värna om, t. ex. ett hjerta, en individualitet, eller någon annan stor olycka, den som vill lefva redligt af sitt eget och minst har behof af andra, den blir också i den allmänna beskattningen högst taxerad. Här är ingen lifvets, ingen njutningens fullhet som kan tränga sig emellan, inga tilldragelser, inga skakningar, inga välgörande splittringar annat än genom döden, ingen förmildrande clair-obscur. Ingen känsla som endast öser ur illusionens och fantasiens källor kan derföre hålla ut; den måste gå sig trött. Vänskap och kärlek allra först; deras gång är egentligen blott en lång grafmarsch genom alla stadier af den kalla, afklädande verkligheten. Och beundran och enthusiasmen? O, de olyckliga som en gång pådragit sig dessa och kanske sedan måste lefva ett tiotal år. Icke ens agget kan uthärda detta, ehuru det dock som man vet är det segaste af allt. Agget, som år ut och år in möter sin motståndare i ett och samma gathörn, kanske på samma klockslag, tröttnar dock vid att hvässa sina blickar, man blir sjelf slö och urvattnad såsom dessa och olyckan har emellertid påtagit sig så mycket. Ja, vi blifva så hjertans uttråkade af hvarandra, vi, dina kära barn, du stora, du lilla stad, och likväl måste vi fördraga hvarandra, tills vi bäras bort. Och när så kyrkklockorna ringa, vet hvar och en af oss för hvem det ringer, och då blifva vi ändå vemodiga, när vi