Sida:Amtmannens döttrer.djvu/163

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
163

om mitt hopp på den, har jag icke anförtrott papperet, och jag har aldrig kunnat tala derom till någon menniska. Jag är lätt och glad, Gud skall icke tillräkna mig denna känsla, utan hafva barmhertighet med mig för det jag lidit så mycket. Allt är nu öfvervunnet, till och med tanken på det svarta skrinet, som jag har haft en inrotad barnslig skräck för. Skola förgängelsens fasor nödvändigt gömmas hermetiskt? ..... Att icke en menniska kan få lof till att lägga sig till ro i den jord, hvarifrån hon stammar, utan i denna afskyvärda förvaringslåda, som skiljer oss ifrån den moder, hvilken så innerligt längtar efter återförening med oss. Huru ljuf vore dock icke den föreställningen att denna moders armar omslöte oss fast och ömt, att vi redan straxt vore ett med henne ..... Men kan det icke vara annorlunda, så lägg mig i kistan, men med så få anstalter och så hastigt som möjligt. Det är intet för läkarne att upptäcka vid min stackars aftärda lekamen. De skulle väl kunna säga att lungan varit något för liten, eller hjertat något för stort ..... Ingen må röra vid mig utom gamla tant Hanna. — Hon har haft en stilla tanke för mitt öde. — — Hon är en af dem, som setat tyst på sitt ensama rum vid sin stickning och stilla värnat om det enda som är värdt att minnas i lifvet — — hon har icke glömt att ungdomen har ett hjerta — ett hjerta hvaraf den kan dö. — —

Jag vill läggas ner i kistan i min blå sidenklädning och med det röda korallhalsbandet och armbanden — dem hade jag på mig en afton —