Sida:Amtmannens döttrer.djvu/18

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

18

med långa steg, medan Georg i undergifven väntan makligt jemkade sig upp i soffan.

— Men Herre Gud, se henne då först innan du dömer. Du har icke sett henne, hon var ju ute då du kom.

— Ah, prat, utseendet gör ingenting till saken. Det är en af Evas döttrar, det är nog. Vet du då inte att det finns en makt, som är starkare än all vilja, alla föresatser, alla förnuftsslut, och det är den som ligger i det dagliga sammanträffandet under samma tak på landet, eller det som man på norska kallar »husvarmen». Kom inte fram med era mystiska natur-öfverensstämmelser, »som draga själarna mot hvarandra med oemotståndlig makt»! kom inte med era förutbestämmelser, och hvad det slidder-sladdret allt heter. Här blir inte mer fråga om sådant. Förstånd, vilja, smak uppgifva här sin rätt öfver mannen, och han blir ett rof för en trånghjertad lyckträff, för den lumpnaste tillfällighet. Hon är ful — men innan kort finner du att den täcka oregelbundenheten i hennes drag år något vida pikantare än den kalla regelmessiga skönheten. Är hon något till åren så dröjer du vid den mognare ålderns företräden — och är hon en brådmogen skoltös så gör du henne till en Psyche. Hon har rödt hår — och du kan inte begripa din tidigare svaghet för brunetter, utan begynner slutligen att fatta skönheten af den Raphaëlska hårskiftningen. Ja, du skrattar du, du skrattar så klokt, så ömkansfullt, som om du inte kunde fatta hur en förståndig menniska kan bli en fantast