Sida:Amtmannens döttrer.djvu/172

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

172

tiden kanske kan blifva något godt. En dansk skall säkert hos en oförderfvad norrman märka spår af en fastare natur, han måste känna att ett doft af kåda och granbarr vidlåder honom.

— Ja, men det är just detta doft af kåda och granbarr, som danskarna icke kunna fördraga, sade Sophie.

— Det är sannt, det vållar dem obehagliga hågkomster. Våra kära ci-devant landsmän ignorerade oss kanske helst helt och hållet, för att om möjligt utplåna minnet af att vi icke längre äro det. Vi deremot, som icke hafva någon orsak till förargelse, men mycken till att vara särdeles förnöjda, vi erkänna af allt hjerta det som de hafva stort och dugligt dernere, det som de hafva framför oss. Deras företräden hindra mig sannerligen icke från att sätta stort värde på om jag kunde få tillbringa någon tid i Köpenhamn. Men jag har tyvärr ingen gudmor dernere, jag.

— Ni kan också knappast göra er någon föreställning om huru olika lifvet gestaltar sig dernere emot här. Tillvaron förekommer mig der lättare, sorglösare, mera ytlig, man är mera förnöjd med sig sjelf och sin nästa, man tager allting lättare ..... När man är led vid dagens börda griper man med oförsvagad lust efter förströelser. Man, har lust till allt ... tid till allt ... men här.....

— Här, suppleerade Georg, här tager man lifvets disharmonier riktigt grundligt, och när man är led vid dagens börda, så är det ingen tid till förströelser, på hvilka det icke heller finnes tillgång