Sida:Amtmannens döttrer.djvu/173

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
173

till stort fler än dem den vilda naturen erbjuder. Men, tillade han allvarligare, denna republikanska afstängdhet, dessa försakelser hvarvid vi ammas upp, göra just karaktererna starka, om än stränga, och sinnena djupa, om än smärtfulla och inbundna .... Ja, Norge är en sträng moder för sina barn.

Sophie fästade vid dessa ord sina ögon på Georg, och det var liksom om en ångest hade afmålat sig i hennes miner.

Då Georg leende anmärkte detta och frågade om hon nu led af hemlängtan till Danmark, sade hon:

— Jag tror det nästan, jag vet icke bättre råd än att ni emellanåt får hålla ett litet föredrag för mig om alla de missräkningar denna känsla bereder oss.

— Jag vill gerna hålla alla föredrag som ni önskar, sade han med värma. Ni vet ju, Sophie, att jag har en gammal rättighet dertill .... Och att jag har något att inhemta, tillade han med tonvigt.

— Och jag, sade Sophie rodnande, vill till ersättning sjunga för er .... om det kunde förmildra litet af våra disharmonier.

— Godt! sade han med strålande uppsyn, det är öfverenskommet. Jag håller tal för er och ni sjunger för mig. Låt oss straxt begynna.

— Med sången eller med talet?

— Med sången.

Sophie lutade sig ned efter ett notblad, men i detsamma trädde hennes moder in. Hon såg litet förundrad ut öfver denna tête-à-tête.