174
— Är Cold så tidigt uppe! så gör ni oss väl det nöjet och dricker thé med oss. Se till att du kan skynda på det Sophie.
Sophie grep belåten tillfället att få uppskjuta sången, hvilken hon med ens kände sig sakna lust för.
Isen var bruten. De sökte hvarandra, icke i smyg, utan öppet och tvångslöst. Vid bordet, på spatserturerna, i sällskaper slöto de sig till hvarandra. Visserligen hade de icke mycket att säga hvarandra. I början studsade man, men fru Ramm, som tog det från den enda sida sådant bör tagas, beslöt att vara delikat. Lyckliga tid! Ingen af dem tänkte på att gifva detta förhållande något namn. Sophie hörde blott på honom, hon insög hans ord, hon trodde allt hvad han sade, han hade blifvit hennes lärare igen, och hon skulle ju inhemta det försummade. Ett nytt skifte i hennes lif hade inträdt: uppklarnandets, medvetenhetens. Hela hennes väsen antog en pregel deraf; det blef säkrare, tillitsfullare, mera egendomligt, stundom mera hänsynslöst. Hon utvecklade en förvånande verksamhet, var uppe med solen, och när hon sålunda efter en lång dag, tillbragt under läsning, musik, samtal med Georg och husliga sysslor, lade sig till en fast och söt sömn, tyckte hon att dagen ännu varit för kort. Den hjelp hon lemnade i huset gladde hennes mor mycket. Denna hade vant sig att icke hafva särdeles nytta af Amalia, som tillbragte sin tid mest med smått fruntimmersplotter, att måla i vattenfärg, samt emellanåt klinka litet på en guitarr.
