Sida:Amtmannens döttrer.djvu/175

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
175

Georg hade i vissa fall funnit Sophie annorlunda än han väntat. Det var icke hennes skönhet, hennes egendomliga gratie, den hade väl öfverraskat honom, men denna möjlighet hade han tänkt sig. Han märkte också väl den snara detta ville draga om hans sinne, men som han hade i friskt minne alla de lidanden en fordringsfull, efter lycka törstande själ kan genomgå, när den skall lefva af skönheten allenast, och intet annat, så hade denna egenskap hittills hållit honom mera aflägsnad blott. Men han upptäckte en själ hos Sophie en själ, stark nog att möta hans. Hennes andliga natur hade varit honom gåtfull. Han trodde på någonting starkt och begåfvadt i den, men han hade alltid förenat detta med någonting ensidigt, excentriskt, något i många stycken bakvändt. Han hade drömt om kamp och motstånd. Den öfverensstämmelse, som plötsligt utvecklade sig mellan dem, så skön, så harmonisk, så full af rikedom för dem begge, öfverraskade och förtrollade honom. Den skulle blifva det bästa skyddet — så inbillade han sig åtminstone — mot en blind förälskelse, hvilken åter skulle hafva uppgrumlat allt. Margaretha hade anförtrott honom denna unga flickas lycka. Hennes sista bön till honom hade varit för henne, för den okända. Och han skulle icke svika Margarethas tillit. Han var verkligen så ifrig, så upptagen af denna nya uppgift, att han icke kom att uppehålla sig mycket vid Sophie sjelf, det vill säga vid hennes person, hennes drägt och dessa tusen tillfälligheter,