Sida:Amtmannens döttrer.djvu/176

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

176

Af hvilka Guden spinner
För hjertan nätet af starka band. — —

I hänförande, genomträngande ord strömmade hans lifsåskådning öfver i en själ, alltför villig att upptaga den. Han fann icke allenast ett öppet öra, men mången gång ett sjelfständigt tänkande, en mogenhet, som mötte honom på de dristigaste utflykter, och som ofta i qvinlig gissningsförmåga svingade sig upp öfver honom sjelf.

Om Georg nu kände att detta skydd icke var så helt och hållet att lita på eller ej, .... men likasom instinktmessigt undvek han hvarje personligt vidrörande, äfven det aktningsfullaste, som hvarje herre kan tillåta sig mot en dame. På deras spatserturer bjöd han henne aldrig handen, för att stödja henne då de gingo öfver bäcken, aldrig armen vid ett farligt ställe bland fjellen. Sophies naturliga vighet gjorde detta också till någon del öfverflödigt. En dag hade hon på en sådan spatsertur fått en sticka i handen, som gjorde mycket ondt, men hon undertryckte smärtan, och Georg skulle kanske hafva rådt henne till tålamod eller annan huskur, hellre än han, en annan Daphnis, hade försökt att draga den ut.

Några veckor hade förgått. Man var redan midt i Juli. Juli med sina varma, färgrika aftnar, sina strålande nätter. Lian gick och millioner blommor sände sitt sista doft in i husen. Lyckliga tid! lycka utan namn och mått, som fick en ny, farlig förtrollelse af sommarens berusande fläktar! Också återstrålade denna lycka ur hela Sophies varelse.