Sida:Amtmannens döttrer.djvu/19

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
19

och kämpa emot väderqvarnar. Du tänker att man kan taga denna ömma gryende längtan och gömma den hermetiskt likasom man konserverar sparris och gröna ärter tills den tiden kommer då man kan göra bruk af den. Men inbilla dig inte det, min vän! Det är tyvärr inga lufttäta dosor uppfunna ännu för sådant. Denna längtan skall, antingen du vill eller ej, antaga Hannas, Minas, eller Catharinas skepnad, den skall om natten smyga sig in i dina drömmar, och hennes stämma, som kanske är den enda glada tonen i huset, skall genljuda för dig på din ensamma kammare. Du vet inte, kära Georg, huru många olycksaliga förbindelser som på detta sätt uppgöras, hur många gudlösa äktenskap här i landet ha vållats deraf. Eller har du på något annat ställe hört talas om så många obetänksamma förlofningar, så många uppslagna? — Ack, sloge de ända upp! — men ett förvrängdt pligtsystem afhåller de flesta derifrån, ehuru det under dylika omständigheter är den enda räddningen. Vår «husvärme» är en nationalolycka; den kan just utöfva sin makt i ett sådant hvardagslif som det norska, på våra långa menniskotomma landsträckor. Den är norsk likasom spetälskan. Och äro väl de förlofningar, som afsluta dessa galenskaper, dessa hjertats ölrus, annat än ett delirium tremens, det förrycktas höjdpunkt?

Efter ett långt drag ur pipan, som under det långa talet höll på att slockna, fortfor Müller med en stämma, som hade sjunkit ner till den vanliga tonlösheten: