Sophies yttre var också förändradt — ehuru vi svårligen kunna säga hvari. Sommaren, lyckan, längtan hade under den korta tiden märkbart förändrat det; det hade blifvit själfullare, intressantare. Äfven detta förvirrade honom. Den ene imponerade på den andra, medan de begge inom sig sjelfva kände sig innerligen förlägna. Det gick på detta sätt en tid. Georg lemnade Sophie en ny sång, eller en bok. När hon begagnat den gaf hon den med en allmän tacksägelse tillbaka, men de funno inga ord att uttrycka sig närmare härom. Under sången var Sophie emellertid mera vältalig. I denna, i konsten hade hon ett eget värn emot den modfäldhet, hvaraf hon led. Musiken ryckte henne oemotståndligt med sig. Hennes stämma, hela hennes personlighet gick upp i sångens idé. Mer än en gång flydde hon bakom detta värn, så betryggande för henne — så farligt för honom.
Efter en sådan scen stormade han en afton utåt fälten. Det är förbi, sade han, allt är förspildt. Jag har ingen hållning mer inför henne, hon har alldeles tagit makten ifrån mig. I går afton efter qvällsvarden, huru sjöng hon icke! Så har hon aldrig sjungit förr ..... Den blick som en gång halkade till mig öfver notbladet var så frånvarande — hon visste knappt att jag var tillstädes, medan jag blott såg, blott hörde henne ..... Då jag slutligen hämtade mig för att säga något var hon försvunnen. — Hvad skall hon tänka, jag som reste så frimodig, så sjelfförnöjd, som om jag hade förärat henne hela verlden! Jag kunde lika gerna
