Sida:Amtmannens döttrer.djvu/249

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
57

tanklöse jägarens skott, och en stackars skogsdufva låg för hans fötter innan han visste huru det egentligen gått till. Nästan förskräckt såg han på den lilla täcka blå varelsen, medan hon låg blödande och varm i hans hand, och på Edvards gycklande lyckönskan svarade han att det skett af ren oförsigtighet. Morgonjagten var slutad och de trötta jägarne samlades för att rådslå. Först skulle de hvila och sedan draga uppåt en högre fjällmark, som skulle vara rik på fogelvildt. Men Georg ville hvarken vara med om hvila eller jagt vidare, och som de voro vane att låta honom gå sin egen väg, så vållade detta ingen förvirring i sällskapet. För honom var jagten slutad, eller kanske icke börjad. Det vildt, hvarmed han stolt lastade sin skuldra, var blott en synlig trofé från ett lyckligt dagsverke. Hans själs spännkraft var åter väckt. Den börda af tvifvel som så länge tyngt på honom, kändes med ens afkastad, och ett modigt beslut fyllde hans bröst. Han ville förklara sig för Sophie. Detta lilla aflägsnande från henne hade ändtligen lossat de band hvilka så länge hade bundit hans vilja i hennes närhet, och likasom om han fruktat allt som kunde rubba hans beslut, ville han icke unna sig någon hvila förr än han funnit det som han sökte. Bågen var spänd, nu skulle pilen ohämmad nå sitt mål.

I början gick det raskt utföre. Medan han omedvetet gnolade på en melodi ur »Friskytten», som han hört Sophie sjunga, hade han redan tillryggalaggt den besvärligaste delen af fjället. Men