58
snart märkte han på sina mindre säkra steg på fjällstigen att krafterna började svika honom något.
Han stod vid gärdesgården som inhägnade skogen. Framför honom, nedanför den glesa rågbrodden, steg röken upp från den första lilla gården.
Hans ögon sökte sig utöfver kullarna bortåt de aflägsna ängar der en blåaktig skuggning af löfträn afbröt de mörka granmassorna. Det var ännu några timmars väg dit. Men hvila ville han icke förut .... Blott ett ögonblicks rast derborta i backsluttningen, i hägnet af den höga klippväggen, der septembersolen sken så mildt och dämpadt genom björkgruppen .... Och han sträckte ut sig på gräset. Der var så tyst och stilla. Endast ljudet af de många bjällrorna från betesmarkerna klingade vänligt och melodiskt bort till honom .... Granarna susade sakta och söfvande öfver hans hufvud. Då och då slog en vindfläkt ner lik ett fullt vingslag. Han reste sig, men blott i tankarna; jorden höll magnetiskt fast hans lemmar. Ännu hade han icke öfverskridit den mystiska gränsen, men hans föreställning vaggade sig på de luftiga stigar som leda dit. Dessa föreställningar antogo nu fantastiska former, hvilka sällsamt blandade sig med verkligheten. Ännu är han i skogen, samma melodi susar för hans öra. Hela Sophies familj är med, men icke hon sjelf. Han skjuter skogsdufvan ännu en gång och har så en förnimmelse af att det är Sophie han har träffat. Men der ligger ju dufvan bredvid honom i gräset och björken vid grinden svajar hemlighetsfullt med de långa grenarna.
