bakom qvarnen. Hon tyckte att de böjde sig likasom vinkande händer emot henne .... Forssen susade ömt och lockande hennes namn.
— Fröken, jag vill säga er något, sade plötsligt en främmande röst bakom henne. Det är icke helt och hållet tillfälligt, började Müller, sedan han med en vink inbjudit den ur sina drömmar våldsamt lösryckta flickan, att taga plats bredvid honom, det är icke alldeles tillfälligt som vi kommit att beundra soluppgången tillsammans. Jag såg er ifrån fönstret, huru ni, ögonskenligt ett rof för en orolig sinnesstämning, vandrade omkring i trädgården, och jag tror att det var en god ande som ingaf mig den tanken att gripa tillfället till ett samtal med er. Ser ni, min bästa, lilla fröken, jag tror att det skulle rädda från många skador om man i tid mottoge läkarhjelp och inte fruntimmersaktigt skydde den.
Sophie var vid denna inledning till mods som under tillredelsen till en verklig operation. Man sitter på marterstolen ... Man ser läkaren närma sig artigt, men med de förfärliga instrumenterna gömda i handen. Hjertat krymper tillsammans.
— En annan än jag, fortfor Müller, skulle troligen ha’ låtit det vara, kanske skulle jag också inför en annan än er hafva gjort det. Men er tilltror jag själsstyrka nog att bära något ovanligt.
— Min själsstyrka har hittils varit föga pröfvad, sade Sophie, likväl tänker jag att det ni, herr Müller, kan hafva att säga mig icke skall öfverstiga mina krafter. Hennes tänder skallrade.
— Alltså utan omsvep. Jag känner ert
