92
förhållande till min vän Cold. Tillåter ni att jag öppenhjertigt säger er min mening, och vill ni tro mig om så mycket godt att det inte är lumpen nyfikenhet som drifver mig att blanda mig i saken, så vore jag glad. Det finns tillräckligt många som vid liknande tillfällen förskansa sig bakom en falsk delicatess, som i sjelfva verket blott är feghet. Jag gör inte det. Jag skall gifva er några upplysningar som torde bli er nyttiga. Cold har jag kännt från hans tidigaste år, jag har varit hans lärare. Vi stodo begge ensamma i verlden, och vi slöto oss till hvarandra, ehuru olika både till ålder och allt annat. Hvar och en af hans tankar och handlingar hafva legat klara för mig. Ingen känner derföre bättre än jag hans älskvärdhet, ty icke sannt, han är älskvärd? Men ingen känner heller bättre än jag hans svaga sidor. Han är fantast, han saknar karaktersstyrka. Lätt uppblossande åsidosätter han allt för att nå ett mål, men då han väl har nått det, så har det med detsamma förlorat allt tillockande för honom. Knappt hade han sluppit in i verlden förr än han begick en mängd sådana dårskaper, den ena förälskelsen aflöste den andra, alla slutade på samma sätt — med köld och leda. Ett par förlofningar som han knöt aflupo inte bättre. Han är en af dessa olyckliga idealister, med andra ord, som aldrig kunna vara tillfreds. Det var dessa hans dårskaper som bragte honom hitupp att här bortdrömma några af sina bästa år. Och nu vill jag hänskjuta en sak till er: Ändtligen visar sig en — enligt våra förhållanden ganska lysande,
