98
förvillande lugn. Georg hade icke märkt det minsta. Först då pigan kom springande efter Müllers pipa som denne hade glömt, studsade han och skyndade leende på budet.
Sophies uteblifvande från mötet hade icke väckt något egentligt bekymmer hos den väntande. Hon kunde ju på tusen sätt ha blifvit hindrad. Detta skulle snart reda sig. Då ändtligen den önskade frukosttimman slog, hade han ilat ner i hvardagsrummet, der han fann Müller och hela familjen samlade. Sophies färgskiftning vid hans inträde undföll honom; icke heller förvånades han särdeles af att hennes ögon icke en enda gång mötte hans. Han vågade knappast fästa blicken på henne för att ej röja någon rörelse. Om blott Müller först vore sin kos! Men då denne var rest, försvann Sophie i hushållet. Nåja — det var ju hennes vecka. Sålunda gick dagen; aftonen kom, men ännu hade intet tecken, icke ens det svagaste, blott fattligt för hans vaksamma aktgifvande, antydt deras nya ställning till hvarandra. Detta blef honom slutligen påfallande, men han såg deri blott en skärpt uppmaning att vara försigtig. Det började dock blifva honom olidligt. Han kände ett innerligt begär att få försäkra Sophie det han icke kunde uthärda detta längre. Hans enda tröst var då att i den stilla natten utösa all sin längtan, all sin otålighet på papperet,
I ett för Sophie olyckligt ögonblick hade Müller trädt henne tillmötes i trädgården. Hon stod darrande mellan två möjligheter, utan annan ledare än
