gränsade till ovilja. En dag kort innan hon reste, förebrådde jag henne detta, men då gaf hon mig ett svar, som på nytt blef mig en gåta. I det ögonblicket såg hon inte ut som ett barn och den som blef förlägen var — jag.
Müller hade med temligen oskyldig mine afhört denna berättelse. Den sista vändningen, som oförsigtigt undföll Georg, var emedlertid nog för att väcka hans outtröttliga väns gäckeri, hvarunder denne dock försökte att dölja ett allvarsamt bekymmer.
Se så, tack skall du ha, nu kan jag lexan utantill. Passa på nu, så kommer den urgamla, från himlen fallna, välbekanta metamorfosen, detta naturens märkvärdiga taskspelarunder: nästa dag, då den vise Pædagogus mediterar öfver ett nytt behandlingssätt mot detta oförbätterliga, egensinniga barn, så går dörren upp och »mit schüchternen, verschämten Wangen sieh't er die Jungfrau vor sich steh'n». Jojo — — jag har också läst Schiller i min dar.
— Gerna för mig, sade Georg, halft leende, halft förargad, men jag var alls icke så lycklig att upplefva någon metamorfos. Straxt derefter reste hon med första ångbåt till en af amtmannens systrar i Köpenhamn, en statsrådinna D.. och der har hon varit alltsedan. Lycka på resan! Det var som om tomtenissen lemnat oss, sedan hafva vi haft fred i huset.
— Men med nästa ångbåt kommer nissen
