de stridande känslorna i hennes bröst. Ty — vi måste säga det — äfven hoppet hade rört sig hos henne vid ljudet af hans steg. Dess tysta röst, kanske också det i vårt hjerta aldrig förstummande ropet efter lycka, hade ett ögonblick öfverröstat alla tviflets och försagdhetens, alla träldomens invändningar. I dylika ögonblick är allt omkring oss öde; en fläkt, en atom kan komma vågskålen att sjunka åt ena eller andra sidan. Hennes samtal med Müller hade blifvit stenen i olyckans vågskål. Det gaf henne dödsstöten. Hennes känsla för Georg hade gifvit plats för en djup skräck. Nu gälde det blott att resa muren som skulle skilja dem åt, och att göra den riktigt fast och ogenomtränglig, så att ingen klagan, ingen ofrivillig smärtans suck kunde tränga igenom. Genom att sålunda obönhörligt utestänga hvarje tecken till det mellan dem passerade, skulle hon till slut tvifla derpå som någonting förflutet, och glömma äfven det som för henne var den djupaste förödmjukelse att tänka på.
I det Sophie träffade dessa anstalter för att förstena sitt väsen, och samlade all sin styrka för att bringa detta offer på qvinlighetens altare, hvars grymma gudom hon inbillade sig hafva förtörnat, tänkte hon blott på de anfäktelser som möjligen kunde uppstå i hennes eget sinne. I sin olycka tänkte hon icke mer på något angrepp från hans sida. Man kan derföre döma om hennes fasa, då hon följande morgon efter théet, hvarvid Georg icke varit närvarande, mötte denne vid ingången, der han med ett ansigte, hvari hela hans otålighet tydligt
