100
stod afpreglad, räckte henne det bref han skrifvit under natten. Så var det då sannt hvad Müller sade, ... så ville han då på allvar fortsätta detta grymma spel med henne? En varm, mensklig vrede blossade upp inom henne. Hon vek tillbaka som om hon tviflat på hvad hon såg. Ack, om hon låtit denna vrede få ord, om hon blott hade talat i detta ögonblick, så kunde allt hafva blifvit godt igen! Men hennes tunga var likasom förlamad. Hon förblef stum .... stum som en qvinna, hvilken icke är älskad. Detta ögonblick afgjorde hela hennes lefnads öde, och som ett ondt varsel skulle hennes mors skarpa diskant just i detta ögonblick ropa på henne. Hon följde detta rop och lemnade Georg qvar, förstenad af förundran, genomisad af den blick som Sophie hade fästat på honom. Brefvet hade fallit på golfvet, och pigan, som i detsamma gick förbi, tog upp det och räckte honom det igen, medan hon skickade efter sin unga fröken ett af dessa ögonkast, så egendomliga för tjenstfolk, när de tro sig hafva gjort en upptäckt.
Förundran! Ja, det var just uttrycket för Georgs sinnesstämning; deri blandade sig icke ännu en skugga af bekymmer. En man har tillit till lyckan, han låter icke så lätt skrämma sig af fantomer. Han anade derföre ingen olycka utan blott ett missförstånd, en af dessa knorrar på tråden, som upplösas af sig sjelfva. Han hade en innerlig, segerrik öfvertygelse om att vara älskad af Sophie. Hängifvelsemomentet hade framträdt med en så ovilkorlig styrka, så segrande öfver alla tvifvel, att
