något sådant aldrig mer kunde uppstå. Men hvari skulle han söka orsaken till Sophies plötsliga aflägsnande från honom? Hans misstanke föll på Müller. Ja, tänkte han, det är han, det kan inte vara någon annan. Han har dock utfört sin hotelse att vända sig till henne och han har behandlat hennes ömmaste hjerteangelägenhet så brutalt förrättningsmessigt, som om det varit fråga om att taga af ett ben. Det var således orsaken till hennes uteblifvande i går! .... Medan hon väntade hade Müller uppehållit henne och begagnat denna timma, som skulle hafva beseglat deras unga kärlek, till att förstöra den. I sin harm tog han redan bläck och penna för att skrifva till denne besvärlige vän, då det föll honom in att han dock kanske borde förvissa sig om saken. Under en eller annan förevändning kunde han lätt leta ur pigan huru Müller hade tillbragt morgonen. Men pigans berättelse tycktes bekräfta att denna förklaring aldrig kunnat ega rum. Müller hade således icke inverkat på Sophie. Hennes köld måste följaktligen hafva en annan, kanske djupare orsak. Detta kunde icke annat än öka hans förundran. Han fortfor derföre att vara högeligen förvånad.
