— Den kunde hafva passat i prinsessan Sheherezades gemak, här sticker den af nästan .... Hvilken skada att engeln der har mistat vingen!
— Ack ja, sa jag icke det, mumlade Dortha och skakade på hufvudet med en innerligt bekymrad min. Sa' jag inte det till far!
— Hvad då, kära Dortha?
— Att det der gamla skrället skämmer bort hela rummet och att det inte var något att bjuda så fina fröknar på. Jag ville ta' bispespegeln jag .... Men han bara skrattade och sa': låt du detder vara, kära Dortha. Vackra damer kunna se sig bättre i detta glas än i bispespegeln. Jojo, jag sa' ju det, jag.
— Nej, kära Dortha, du missförstår oss, försäkrade Sophie, då hon ändtligen fick ordet, vi äro ju alldeles förtjusta i denna gamla pjes, vi skulle alldeles inte ha' velat undvara den. Den är så vacker, så vacker, och du skall få se det kommer en tid då det blir erkändt och då gamla saker komma på modet igen. Men på ett vis har du rätt; denhär spegeln borde flyttas in i bispekammaren, ty just dit hör han, bland alla herdar och herdinnor.
Men Dortha runkade ännu vantrogen på hufvudet som om hon tänkt: De äro nu så goda och finna sig i allting, det är just så när folk blifvit fint uppfostrade. Derpå blåste hon med omsorg bort ett vissnadt blad från marmorbordet, kastade en blick på handdukarna på väggen om de ännu voro lika släta och glänsande samt gick med
