frappant, isynnerhet om man håller för undre delen af ansigtet.
— Ja, det är likt, mumlade Sophie och hennes blick hängde en minut vid taflan. Det var kopparsticket från 1814, efter Philips berömda målning.
Djupare sjönk hennes hufvud ner igen och hon grep skälfvande fast i marmorbordet. En blick från Amalia, som mötte hennes i spegeln, väckte henne upp ur den qvalfulla stämningen och hon började ifrigt lösa upp sitt hår.
Amalia hade i sin godmodiga pratsjuka ingenting märkt.
— Prosten har verkligen rätt då han säger att denna spegel är skönheten värdigare än någon annan, fortfor hon. Se hvilket djupt ether-rent glas! Är det inte som om din gestalt verkligen stode inuti den praktfulla ramen! Man är frestad att gripa efter blommorna. Hvad du är söt, Sophie, i denna drägt! När du lyfter dina armar såder, för att lossa hårflätorna, liknar du målningen dernere, som föreställer en af de gamla målarnes älskarinnor. Jag är säker på att hon inte var vackrare än du .... Jag måste ställa mig här på sidan för att inte störa taflan.
— Nej, nej, sade Sophie och drog systern till sig under ett anfall af okuflig smärta .... Hvart skulle hon taga vägen med sin plötsliga tåreström?
— Gud, söta Sophie, hvad fattas dig?
— Intet ... intet ... Jag tänkte bara — —
