156
tomt, hon genomsökte trädgården, men der var heller ingen. Sorgsen och beklämd vandrade hon nedåt alléen, ut igenom porten och utan vidare öfverläggning in på skogsstigen som ledde nedåt dalen. Här såg hon dock en varelse komma emot henne, som måste vara en af dem hon sökte. Hvem detta var kunde hon dock icke urskilja, emedan hon icke var långsynt. Det förminskade icke heller hennes glädje då hon ändtligen såg att det var Rein. Med ett förnöjdt utrop sträckte hon handen emot honom. Det var fullkomligt det mörkrädda barnets uttryck då modren kommer med ljus. Rein svarade icke straxt; han hade stannat med armarna öfver bröstet medan han hemtade djupt efter andan. Sophie grälade på honom för det han gått så fort uppför backen.
— Det bästa medlet deremot — tog han till ordet — är att jag går ner igen samma väg med er; ni vill ju gå ett slag?
Sophie var straxt med derom, och då de begynte gå utföre hvilade hennes arm i hans, ehuru det var ovisst om detta skedde genom en rörelse af honom eller af henne.
På vägen berättade Rein henne att han hade varit nere i den gamla qvarnen för att se till en skada som visat sig vara betydligare än han hade väntat. Genom en oförlåtlig försumlighet af mjölnaren hade den bästa qvarnstenen gått itu, och åtskilliga andra skador uppstått derjemte. Då Sophie förundrade sig öfver att han talade så gycklande derom som om det varit ingenting, försäkrade
