Sida:Amtmannens döttrer.djvu/349

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
157

han henne att han hade vant sig att aldrig taga sig när af motgångar. Dessa voro lika oskiljaktiga från alla menskliga sträfvanden, som skuggan från ljuset. Det enda man kunde göra var att bjuda dem spetsen och ögonblickligt sträfva att tillintetgöra deras verkningar, — beherrska vi icke dem, så skola de beherrska oss, samt sluta med att göra oss till jämmerliga fatalister, som modlöst lägga händerna i skötet.

Sophie fann denna lifsfilosofi förträfflig. Jag vill allvarligt försöka att tillegna mig den, försäkrade hon.

— Försök en gång riktigt, sade Rein. Betrakta de små motgångarna i sammanhang med det hela och ni skall få se att de visa sig såsom små, oskadliga, knappt synliga punkter. Mycket ofta spirar till och med ett verkligt godt upp ur dem, om man också inte straxt märker det. Åtminstone händer det mig nästan beständigt.

— Ja, sade Sophie, låt mig veta nästa gång jag kommer hit, hvilken lycka denna motgång dragit efter sig. Ni skall aflägga nöjaktig räkenskap öfver hvad qvarnstenen och den skadade dammen har inbringat er för herrligheter.

— Jag skall straxt säga er en fördel af skadan. Jag har länge varit missnöjd med mjölnaren, utan att dock hafva någon giltig orsak att säga upp honom. En bättre anledning än denna kunde jag länge ha fått vänta på, det enda vore om han hade brännt upp huset för mig. För det andra hade jag inte mött er om inte den välsignade qvarnstenen