168
högljudda ropandet ännu icke rörde sig. Hvissla en gång, Adolf.
Adolf hvisslade och räckte den socker. Men prostens skarpa öga lät icke förvilla sig: han tog den uppstoppade fogeln och visade dem bedrägeriet och nu utbrast den lilla Ada i ett så skärande ofantligt jubel, att de alla måste instämma deri, antingen de ville eller icke. Sophie stod fundersam vid fönstret. Hon tänkte på om detta jubel verkligen vore en barnslig, naiv glädje öfver en godtgjord förseelse, eller om der stack en liten djefvul under. Då hon såg upp mötte hennes öga Reins, som var fästadt på henne med ett eget, bedröfvadt uttryck.
Ada älskade prakt, hennes kläder voro aldrig nog vackra. Allt, som var simpelt, tarfligt eller fult väckte hennes afsky. Olik andra barn fann hon icke behag i att tumla sig nere bland tjenstefolket och roa sig vid deras sysslor. Den lilla högmodiga flickan talade aldrig vid de fattiga barn, som dagligen undervisades på gården. Huru detta karaktersdrag skulle utveckla sig med tiden lät sig omöjligt bestämmas, men för ögonblicket lofvade det icke prosten att i denna dotter få något särdeles stöd i haus filantropiska sträfvanden.
När Ada icke fick vara inne hos de fullvuxna, hvilkas tal hon allt för skarpt bevakade, så dref hon sitt spel i den ensammaste delen af trädgården. Hennes älsklingsplats var under hasselhäcken, der hon bland löfven sökte de nerfallna nötterna. Länge kunde den ensamma spatserande höra detta hemlighetsfulla prasslande, tills plötsligt en elfva
