det krymper vid tanken på en förbindelse — och, barmhertige himmel, hvilka förbindelser ofta! — med någon annan än just med honom, den ende. Det förekommer oss såsom ett vanhelgande, såsom sjelfmord, icke sannt? .... Ja, det är underligt med denna vår första kärlek; man skulle formligen kunna tro att Gud har bestämdt den till något, eftersom han har nedlagt den så stark och varm i vårt bröst, att den är ditlagd för att uträtta någonting riktigt stort och godt, i stället för att slitas bort som en för tidig frukt på vårt lifs träd — ty annorlunda blir vanligen icke dess öde .... Att bli gift med den man älskar! — Hvilken lyx! hvilka himmelsskriande anspråk! Nej, min flicka, det är inte meningen att vi så skola få taga ut af den himmelska lycksaligheten i förskott, att vi redan här nere skulle få ega den fix och färdig. Det har man nog sörjt för. Männen betrakta detta med rätta såsom ett ingrepp i deras rättigheter. Om vi finge den vi ville hafva, hvar skulle då de karlar som äro fula och odrägliga få sig hustrur ifrån? Nu finnes det inte någon så vanlottad till själ som kropp att han inte kan få en hustru, och det en af de bästa. Nej, huru skulle det gå an? Verldsordningen kunde ju deraf ryckas alldeles i olag. Det kan således inte bli fråga derom. Stryk derföre helt behjertadt ett streck öfver detta första känslosamma kapitel. Vår lycka kan på sin höjd nå derhän att den man som begär oss inte misshagar oss allt för mycket, att han är en hederlig och bra karl, att han kan skydda oss emot nöd och brist. Och vill
