tillfällen antingen verkligen är eller genom kärlekens bindel bör vara den mest blinda, men som då denna bindel saknas är den obarmhertigast klarsynta. Men hvilka erfarenheter denna än kunde hafva haft med afseende på det, som djupast anfäktar en stolt hustrus själ, nemligen hans rättsinnighet och fläckfria karakter, så vidrörde hon aldrig denna sträng för systern. Till honom sjelf yttrade hon aldrig något som liknade tvifvel, men denna isande tystnad talade ljudligare än alla förebråelser, alla klagovisor. Louise föraktade sin man.
»Aktningsvärd» är ett så negativt begrepp då det är fråga om bildade menniskor, att man formligen råkar i förlägenhet öfver att bruka det ordet. Det är det gifna, det är luften hvari man andas, som ingen tänker på oftare än den har brister, det är den obemärkta bakgrund mot hvilken älskvärdheten aftecknar sig och förtrollar oss, men upphör den att vara bakgrund, skall den sjelf vara något, så blifver den förmäten och obehaglig, samt drifver älskvärdheten på flykten. Louise hade nog bestyr med att vara aktningsvärd, hon skulle ju vara det för två. Men älskvärd var hon icke, den stackars Louise. Hon var mulen och missbelåten, aldrig sågs ett leende på hennes ansigte, och Sophie kom alltför ofta ihåg hennes liknelse om den afmejade hveteåkern! Då kunde hon ofta ur sitt innersta hjerta sucka: O, Gud, gör mig olycklig, om det så är din vilja, men icke bitter, icke som .... Hon hade icke hjerta att fullfölja sin tanke. Louise var icke heller afhållen af sitt folk. De hatade