sammanträffande af både yttre och inre vilkor för ett bref, ett ordentligt, långt, förnuftigt och småtrefligt bref. Dessa vilkor äro: Mars månad utom hus, hvilken i almanachan kallar sig »vårmånad» — jag ville nu gifva den ett helt annat namn så vida jag icke kunde stryka alldeles ut den — samt karantän och dåligt humör inomhus. Tro dock icke att vi ej hafva sol. Den strålar dag efter dag, vecka efter vecka på den blekblå himlen, med en sannt förtviflad uthållighet. Den förblindar nästan med återskenet från de hvita taken, utan att den mäktar fördrifva snömassorna. Den enda bara fläck jag kan skönja uppe på åsen, som är det första mina ögon lyfta sig till om morgonen, har på de tre sista dagarna icke blifvit större. Lockar solskenet mig ut och jag i det obeskrifliga väglaget har hunnit bort till hörnet, så mötes jag af den skärande nordanvinden, som jagar mig tvärt in igen. Sålunda går dagen oändligt enformigt. Gården är liksom utdöd, — det enda ljud man hör är tröskarens slag på logen, från den tidiga morgonstunden till sent på aftonen, ohejdliga, rastlösa som ett otåligt hjertas slag. Huru sorgligt är ej detta ljud! Denna tid på landet är olidlig. När kommer sommaren!
Men jag skall ju skrifta mig och ni märker nog att jag i denna långa inledning gör en omväg, likasom barnen, då de af fruktan att komma för sent göra ännu en omväg till skolan. Ja, det skriftermål jag har att aflägga blir i sanning kinkigare än jag hade tänkt, och jag får svårt att uppfylla
