252
tränga in i hennes bröst. Den ungdomliga kraft hvarmed hon en gång skulle hafva försvarat kärlekens förtfödslorätt inför hela verlden, den var bruten, ömkligt bruten tillika med modet, med hoppet, med tilliten. En oändlig fasa hade gripit henne genast vid första ord som vexlades mellan dem. Den förlamade nästan hennes förmåga att tala, att förstå, hvad hon sedan med så förfärande klarhet kom ihog hvart ord utaf. En stämma inom henne öfverröstade allt; inlåter du dig i striden, så är allt förloradt, pligt, ära, lycka på en gång — krossa, tillintetgör — men gör det bara kort. Hon sökte efter det vapen som dödligast kunde gifva slaget.
— Du älskar mig ju? sade han, förfärad öfver hennes orörlighet.
Hon rörde läpparna, men intet ljud hördes.
— Du älskar mig ju? Han böjde sitt öra ned emot hennes mun.
Hvad hon sade skulle knappast de lyssnande bergandarna hafva hört, som så skadeglada utlura menniskornas jemmerfulla hemligheter, men han hade hört det. I nästa ögonblick stod han lutad mot fjellväggen, med händerna för ansigtet.
— Ja, fortfor Sophie med sällsam brådska, ja, jag missförstod mig sjelf. Det var ett bländverk, som försvann i den stund då edra ord trängde så sårande in i mitt hjerta. Vi passa inte för hvarandra! För enfaldig, för allvarlig är jag för er... Honom den gode, den rättframme vill jag tillhöra. Han håller af mig, han aktar mig och skall aldrig förneka sin aktning inför någon .... Ja, hans är
