jag, jag har lofvat honom det .... Jag skall vårda hans barn .... O, jag skall blifva en god hustru, det försäkrar jag er.
— Jag tviflar inte derpå, ni skall bli ett mönster, sade han utan ironi, men bedröfvad. Och nu har ni sökt denna ensamhet för att samla edra tankar till uppfyllandet af dessa pligter ... och jag!... Alltför länge har jag fallit er besvärlig.
— Ja, ja, så är det. Just derför har jag sökt ensamheten. För att tänka öfver dessa pligter.... O, på knä borde jag tigga himlen om styrka att uppfylla dem .... Ja det är sannt, ni borde inte hafva stört mig, ni har gjort synd deri, stor synd....
Han sjönk ner framför henne i onämnbar ångest.
— Kalla tillbaka dessa grymma ord, du vet inte sjelf utaf dem, nej, du vet inte sjelf af dem Sophie .... Du uttalar, du säger dem blott, ditt hjerta kännes ej vid dem .... Det är dock mitt detta hjerta, jag eger det dock med en heligare rätt än någon annan! O Sophie, förskjut mig inte .... älskade ... dyrbara flicka!...
— Bort, bort med dylika ord, skrek Sophie nästan vildt. En af oss skall gå härifrån och vill ni ej låta mig gå, så måste ni sjelf... Eller stanna, stanna, men så sannt Gud mig hjelpe: intet ord skall mera vexlas emellan oss.
Hon drog den hvita sjalen öfver hufvudet, höljde in sig deri såsom i en svepduk och blef sittande.
Det var alldeles tyst i grottan. Då och då hördes blott en vattendroppe falla ned i
