254
fördjupningen med ett ljud likt en klagande suck. Många sådana suckar föllo der ... Det var så tyst i grottan. Sophie såg upp. Som vaknad ur en förstening for hon upp och med ett doft rop nästan som om kon kallat på någon, störtade hon utanför. Ljuset föll på hennes likbleka ansigte, hvars ena kind rörelsen hade märkt med en mörk flammande punkt. Och hon flög åstad, först långsamt, dröjande, spanande, som om hon fruktat för hvad hon sökte, men då hon ingenting såg, ingenting fann, med ångestens stigande hastighet.
Hon mötte ingen under sin sällsamma jagt. Dock jo, på bron mötte hon en gammal torpare med sin dräng, som begge buro tunga kornsäckar till qvarnen; de hade ej ämnat hvila förr än de kommo fram. Men uppe i backen hade den gamle torparen och hans dräng mött en jämrens skepnad, som de tyckte sig känna och då hade de satt ner säckarna och stirrat efter den, samt derpå helt tysta lassat bördan på ryggen igen för att bära den till qvarnen. Men vid den syn som nu for dem förbi, satte de åter ned sina säckar och stirrade efter den, så länge de kunde, och vandrade så tysta vidare. Hvad tänkte den gamle torparen medan han såg efter uppenbarelsen och betänksamt vände tobaken i munnen? Kanske föll det honom in att en sådan säck visserligen var en börda, men att icke alla bördor voro säckar; att det kunde gifvas mycket annat som var tungt att bära, Och att vår herre delar ut det tunga jemnare åt sina barn, än en sådan gammal fattiglapp mången gång tänker.
