46
mitt löfte — icke af fruktan för er, bästa Müller, ack nej, inbilla er icke det! Ni skall icke få orsak till det aflägsnaste gäckeri; tvärtom skall ni få glädje af mig. Men huru förklara mig? — jag har få händelser att ställa fram, min lycka ligger i en enda stor missräkning, som folk af eder art aldrig har att genomgå och som ni derför svårligen kan fatta hos andra. Denna missräkning har drabbat mig just i den verld jag med så brinnande längtan sökte. Ni känner ju mina stackars ungdomliga illusioner, ni har ofta nog gått dem obarmhertigt in på lifvet. Sedan skiljdes våra vägar. Det var hela år hvarunder jag knappast såg er. Jag trodde att ni hade gifvit mig på båten helt och hållet, tills ni plötsligt öfverraskade mig häruppe i min enslighet. Det var vackert, det var trofast af er! Jag kan icke ersätta er detta med mindre än att berätta huru jag tillbragt denna mellantid. Det är med en egen rörelse man i sednare år tänker tillbaka på sin första ungdom, denna grönskans lycksaliga period! Man vet icke om man skall ömka eller beundra den. Man vill nog stormodigt förkasta den lycka den bereder, men man gör det icke utan en hemlig, gnagande saknad och mången längtansfull blick tillbaka. Ni vet ju att jag, som allra minst drömde om en sådan lycka, kom på modet och skulle vara med öfverallt. Det var just vid samma tid då sällskapslifvet i Christiania, påverkadt af hofvets täta besök, plötsligt tog ny fart. Man försökte sig i allehanda främmande »reunions». Våra småtrefliga aftongillen, med damer till bords,
