»vid fulla glas och sångens raska toner» rymde platsen för ett ackompagnemang som liknade en kapplöpning om hvem som mest ogratiöst och brådskande kunde sluka det han under trängseln och villervallan ryckt till sig. Vi fingo soiréer och matinéer och Gud vet hvad det alltsammans hette. Midtunder detta festlif kom jag ofta att tänka på huru jag i mina ryssdagar (som nybakad student) hade ställt mig vid inkörsporten till stiftsgården, då ståthållaren gaf bal, för att få se damerna stiga ur. Här må ni dock påminna er huru mitt uppväxande i en ensam fjälltrakt, der jag i brist på menniskoumgänge fråssade i romaner och dikter, hade verkat på mig. Min mor, en vacker och ganska begåfvad fru, bidrog också att förstärka mitt svärmeri för det andra könet, min åtrå att få beundra det, egenskaper som också lära ha karakteriserat mina förfäder, och som gifvit anledning till en hel mängd romantiska händelser inom min slägt. Jag tror att jag berättat er några af dessa, men ginge vi långt tillbaka i tiden skulle de säkert sluta i en drakes håla, eller något ditåt. Hvad under då att jag med brännande ifver började söka idealerna till mina drömmar långt innan jag var värdig att sjelf vara med! Ni skulle bara veta huru jag följde spåret af de damer, hvilka af mängden betecknades såsom skönheter. Min hyllning var så mycket sannare som jag sjelf var obemärkt. Ingen trubadur kunde i ödmjukhet och uthållighet mäta sig med mig. Då jag såg dem i deras lätta baldrägter stiga ur vagnarna, eller fladdra som andesyner förbi de
